Brunnshög: Historien om två städer

Har du någonsin undrat varför det är så mycket byggarbeten i Lund? Det gjorde vi. Det var det som fick oss att titta närmare på Brunnshög, Lunds nya megaprojekt, och ställa frågan: vad är det egentligen som skapar en hållbar stad? Och om Brunnshög nu är en “framtid att tro på,” varför är några av stadens mest framstående miljöorganisationer skeptiska?

“Hela Brunnshögs DNA genomsyras av hållbarhet, med ett starkt ansvarstagande för kommande generationer. I Brunnshög möter du framtiden. Du tror på den för att du lever den.”

Detta är Lunds kommuns vision för Brunnshög — deras nya stadsdel som kommer att öka stadens befolkningsmängd med 40,000. Området är centrerat kring de nya högteknologiska forskningscentren MAX IV och ESS — två gigantiska “supermikroskop” inhysta i rymdskeppsliknande byggnader i storlek med det romerska Colosseum. Resten av Brunnshög — inklusive hållbarhetsfokuset — kom senare.

Det finns en del ambitiösa projekt när det kommer till hållbarhet, mestadels med fokus på teknik och innovation. Ett går ut på att bygga världens största fjärrvärmenät, genom vilket den omfattande spillvärmen från ESS och MAX IV ska användas för att värma hela bostadskvarter. Ett soldrivet sophämtningssystem kommer att eliminera behovet av sopbilar. Spårvägslinjen som går från Lund C till Brunnshög är redan byggd. Webbsidan Future by Lund listar en rad andra innovationer runt om i stadsdelen — allt från ett bostadsområde designat med jämställdhet i fokus till en naturlig baddamm som rengörs med hjälp av växter.

Allt detta står dock i stark kontrast till några av de större kontroverser som har omgett området sedan start. När vi gräver lite i områdets historia hittar vi konflikter och juridiska tvister mellan biologisk mångfald, klimatmål och behovet av bostäder och mat.

Vissa säger att den nya stadsdelen, snarare än att vara en “framtid att tro på”, aldrig borde byggts över huvud taget.

Sedan start har en betydande kontrovers kring Brunnshög varit faktumet att det byggs på en del av den bördigaste jordbruksmarken i Sverige. “Oförsvarligt”, sa Naturskyddsföreningen år 2012 i Sydsvenskan, när debatten om huruvida dessa över 200 hektar (omkring 280 fotbollsplaner) jordbruksmark borde bebyggas fortfarande var igång.

Samtidigt som Tidöregeringen trycker på ökad matproduktion i Sverige, med hänvisning till risker för krig och kris som anledning till ökad självförsörjning, säger partiernas tillhörande lokala partiföreningar i Naturskyddsföreningen Lunds valenkät att de inte helt kan ställa sig bakom ett stopp för “byggande på jordbruks- eller grönområden.” Faktum är att bara V, C, MP och FörNyaLund (ett lokalt parti som skapades i protest mot Lunds spårväg) svarade att de “håller med”, medan KD inte besvarade enkäten.

De flesta partier som “håller med delvis” skrev att de skulle prioritera att förtäta existerande bostadsområden, men att bygga på mer jordbruksmark kan vara ett “nödvändigt ont,” i Liberalernas ord.

Kommunen är medveten om vad som kompromissas med. I sin vision för Brunnshög skriver de att “jordbruksmark tar hundratals år att bygga upp och är idag en global resurs som kan bli en bristvara [..] Ungefär hälften av Sveriges livsmedelsproduktion är i Skåne.”

Dock betraktar de hårdgörningen av mark i Brunnshög som rättfärdigad i och med att det byggs tätare i Brunnshög än i de flesta andra byggprojekt i förorterna. Det finns en enorm efterfrågan på bostäder i Lund, och de säger att lösningen är att använda en del jordbruksmark för att bygga mycket tätt.

Trots detta är deras uttalade vision att efter hand restaurera 30% av den exploaterade marken för framtida jordbruksändamål, och nämner såväl ätbara växter i parker som stadsodling överlag. Lunds domkyrka väljer en mer direkt strategi: de har förkunnat att de ämnar fysiskt gräva upp och flytta jord från mark de ägt i Brunnshög till andra platser i Skåne där jorden är mindre bördig. Detta tycks dock inte ha genomförts ännu.

Johan Nilsson, ersättare i kommunfullmäktige i Lund för Miljöpartiet, oroar sig över att de 200 hektar jordbruksmark som redan gått förlorade kan bli ännu mer: “Min känsla är att de styrande partierna vill utöka Brunnshög rätt ordentligt. De vill ta mer och mer jordbruksmark att odla på, och det vill inte vi.”

Naturskyddsföreningen uppskattar att den nya översiktsplanen—med hela Lund sammantaget — skulle ta 4,000 hektar jordbruksmark i anspråk.

”Det finns ingenting i det som står ut som särskilt hållbart.”

– Farida Pancot, 32

Men samtidigt använder Trafikverket Brunnshögsprojektet för att rättfärdiga utbyggandet av väg E22 i Lund, vilket har fått mycket kritik från miljöorganisationer. Naturskyddsföreningen, till exempel, har motsatt sig vägbygget i konsultationer och har till och med begärt en juridisk granskning av tillägget av nya avfarter, som de menar skulle öka koldioxidutsläpp och gå emot statliga klimatmål. Den lokala Extinction Rebellion-gruppen valde en mer direkt strategi: de satte upp sina egna hastighetsskyltar med lägre tal. Detta med argumentet att trängsel kan undvikas bara genom att minska hastighetsgränsen, vilket gör vägbygget onödigt.

FörNyaLund, ett lokalt parti som startades i protest mot spårvägen, frågar sig huruvida tredjedelsmålet kommer att uppnås, och huruvida kommunen ens mäter sina resultat. Som de skrev i en motion till Lunds kommun i början av 2025 (över ett decennium efter att målet antogs): “Det förefaller dock inte som att någon inom kommunen funnit anledning att följa upp hur trafiken på Brunnshög utvecklats och hur fördelningen mellan olika färdmedel ser ut.”

Chefen för samhällsbyggnad i Lunds kommun säger att medan det är viktigt att mäta framsteg mot tredjedelsmålet är Brunnshög fortfarande under utveckling, och färdmedelsfördelningen förväntas förbättras i takt med att stadsdelen färdigställs under de kommande decennierna.

Det kanske mest spännande för en fältbiolog är den hotade art som hittats i olika områden i Brunnshög, vilket har lett till rättstvister mellan Lunds kommun och Länsstyrelsen. År 2023 hittades flera vuxna större vattensalamandrar, samt en del yngel — vilket indikerar att de fortplantar sig — i en märgelgrav i Brunnshög som var tänkt att fyllas igen för att man skulle bygga hus, samt i en närliggande damm.

Att förstöra en rödlistad arts habitat är olagligt under artskyddsförordningen. Lunds kommun ansökte om undantagstillstånd från denna lag, vilket fick avslag från Länsstyrelsen i Skåne. Kommunen höll fast vid sin sak och överklagade till mark- och miljödomstolen.

Deras argument, såsom det sammanfattas av rätten, inkluderar att: “Ett bibehållande av märgelgraven, inklusive 30 meter buffertzon för salamandrar enligt genomförd artskyddsutredning, skulle därmed resultera i större grönytor på ett centralt och hållplatsnära läge i Brunnshög, där behovet av grönska och rekreation redan är mycket väl tillgodosett. Vidare skulle cirka 140 centralt placerade bostäder intill park och nära spårvagnshållplats inte kunna byggas. Det motsvarar 12 000 kvm bruttoarea (BTA) eller 72 miljoner kr värde kommunal mark.”

I kommunens egna ord: “Styrkan i kommunens intresse av att kunna möjliggöra bostäder på platsen som planerat måste anses väga tyngre än intresset av att skydda i målet aktuella biotoper.”

”Styrkan i kommunens intresse av att kunna möjliggöra bostäder på platsen som planerat måste anses väga tyngre än intresset av att skydda i målet aktuella biotoper.”

Länsstyrelsen, däremot, svarade att gränsen för vad som utgör nationellt intresse — det som krävs för att rättfärdiga undantag från den relevanta lagstiftningen — inte kunde sättas vid 140 bostäder, då det hade gjort lagen praktiskt taget meningslös inför en “lång rad kommande detaljplaner och många andra mindre exploateringsprojekt.”

Fortsättningsvis säger de att kommunen försatt sig själva i situationen: “De bostäder som enligt kommunen inte kan byggas är ett resultat av kommunens egen planering, vilken borde skett med hänsyn till biotopskyddet och artskyddet, som båda är förbudslagstiftningar.”

Efter mycket fram och tillbaka förkunnades det i början av 2026 att salamandrarna hade “vunnit.” Kommunen måste nu se över sina planer för att skydda habitatet. Ändå innebär skalan som byggprojekten i omgivningen sker på att det är osäkert om salamandrarna kommer att överleva på lång sikt, enligt en bedömning från Ekologigruppen.

För Johan Nilsson (MP) är salamanderfallet inte isolerat, utan del av en större bild: “De nuvarande styrande partierna kommer alltid tycka att det är mer värdefullt att sälja mark och kunna bygga än att bevara någonting, oavsett om det handlar om jordbruksmark eller salamandrar.

De vill fortfarande fortsätta expandera och ta mer och mer av jordbruksmarken för att bygga på. Det fanns ett mål om att bygga så att 30,000 fler personer kan leva och bo, och det är inkluderat i den nuvarande omfattningen, och jag tror att vi kommer behöva jobba väldigt hårt under de kommande 10-15 åren för att inte expandera den omfattningen till bekostnad av mer mark.”

Oavsett är Brunnshög otvivelaktligen ett exempel på den typ av kompromisser som konstant görs i det moderna samhället. Genom allt från höghastighetståg som kräver att man offrar viktiga levnadsmiljöer till solenergiparker som driver efterfrågan på litiumgruvor ställs viktiga frågor såsom klimat, biologisk mångfald, matsuveränitet, tillgång på bostäder som man har råd att bo i och social välfärd mot varandra. Men så måste inte vara fallet — det är bara en fråga om att vara fantasifull nog att hitta lösningar som är till fördel för allting samtidigt.

Om vi på riktigt vill förstå huruvida Brunnshög är framtiden är det kanske bäst att prata med någon som faktiskt bor där. Farida Pancot, 32, bodde i den färdigställda delen av Brunnshög, nära Solbjer, i flera år.

När hon får frågan om hur det är att bo där säger hon: “Från perspektivet av att uppfostra ett litet barn är det praktiskt. Spårvägen är nära och det är fullt med parker. Generellt sett håller sig folk för sig själva, så i social bemärkelse känns det som ett tomrum om du inte har barn. De flesta lägenheterna är dyra som fan, så alla som bor där är välbärgade.”

När hon får frågan om huruvida det stämmer överens med hur hon föreställer sig en hållbar framtid säger hon:
“Det finns ingenting i det som står ut som särskilt hållbart. Jag antar att jag hade varit mer imponerad om det inte höll på att byggas massvis med parkeringsplatser … Sterilt är troligen ordet jag skulle använda för att beskriva det … Det enda man tänker på är vinden och byggnaderna.”

Av Helena Homelius, Rasmus Gunder Eriksen, Viveka Bollmark och Frances Mills.