Reportage

Runt om på landets lokala redaktioner sitter allmänreportrar och ideellt engagerade med uppgiften att rapportera om klimatet. Vilka är utmaningarna och är klimatjournalisten en hotad art?

I Lund har de gamla träden fortfarande kvar lite av sin gröna färg trots att luften börjar bli kall. I Botaniska trädgården samsas välklippta gräsmattor med färgglada dahlior och röda ekorrar.

”Men då kunde man lyfta ner en global fråga liksom och hamna i kyldiskarna i Bollebygd.”

Han har alltid velat skriva och gillat omväxling, därför läste han till journalist i Göteborg. I förbifarten talar han varmt om sina barnbarn, det är delvis för deras skull han känner ett ansvar att skriva om klimat- och miljöfrågor.

Eftersom de som skriver för Supermiljöbloggen gör det ideellt blir verksamheten sårbar, men inte mer än lokal dagspress menar Jan Lindsten som har erfarenhet av båda. En styrka som bloggen har är att det inte råder någon ekonomisk press på arbetet och att inte ha några bidrag kan vara en otippad fördel, tycker han.

– Det är ingen som kan ta våra anslag för vi har inga, säger han.

Han betonar vikten av lokala anknytningar för att göra globala klimatfrågor relevanta för läsarna. Han berättar om ett reportage då han kunde föra samman den lokala matbutiken med ett då nytt miljöavtal som annars är svårt att ta sig an, Kigalitillägget till Montrealprotokollet.

”Klimatet är ingen höger-vänsterfråga.”

– Det handlar om att man ska byta kylmedel. Ur klimatsynpunkt ett fruktansvärt viktigt avtal.

Jag tog kontakt med en ICA-handlare som höll på att byta sina kylsystem. Det kostar ganska mycket pengar och han var väldigt intresserad av klimatfrågan.

– Utsläppen från gamla sådana system kan handla om miljarder ton utsläpp globalt. Men då kunde man lyfta ner en global fråga liksom och hamna i kyldiskarna i Bollebygd.

Men hur mycket man än försöker går det dock inte att värja sig från kritik. Utsattheten kan vara stor på mindre orter och med starka åsikter om frågor som bränner till extra. Frågor om skogsindustri, kärnkraft och varg. Jan Lindsten menar att Supermiljöbloggens skribenter på sätt och vis värjer sig mot viss typ av kritik som oftare drabbar bredare medier. Detta genom att hålla sig borta från andra frågor.

– Publicistiskt sett är vi oberoende miljövänliga, vi tar all tid miljön och klimatets parti. Men vi gör det inte utifrån ett slags allmänt tyckande utan det är baserat på veten skap, beprövad erfarenhet och empiri. Klimatet är ingen höger-vänsterfråga.

Men arga mail eller en sur blick i mataffären är inte det enda som klimatjournalister får möta, det finns nämligen också direkta faror med att rapportera om klimatet. Journalister som rapporterar om klimatet utsätts allt oftare för hot, det kan handla om likväl fysiskt våld som juridiska processer och stämningar.

Det konstaterar en rapport från Deakin University i Australien. Dr Gabi Mocatta, medförfattare till rapporten, förklarar att bakom hoten finns allt från företag som bedriver miljöskadlig verksamhet till högt uppsatta politiker som vill tysta journalistiska granskningar. Hoten kan leda till självcensurering vilket får negativ effekt på rapporteringsgraden.

– Det kan innebära att man inte rapporterar om specifika företag eller regeringar. Eller så kan det innebära att man rapporterar en händelse, men inte inkluderar allt som man vet av rädsla för konsekvenserna, säger Dr Gabi Mocatta.

Hon pekar på ett visst ansvar för medierna att axla.

– Jag anser att medierna har ett socialt ansvar och ett ansvar för allmänintresset att rapportera om klimatförändringar korrekt och tillräckligt, och de misslyckas ofta med att göra det av ekonomiska, politiska och ideologiska skäl.

Text och bild: Maja Harborg, redaktionen