Om ett träd faller i skogen, och ingen har hört trädet falla, vad betyder det för den biologiska mångfalden? Överlag kan det kännas som att det inte betyder otroligt mycket: det är en del av naturens oändligt många kretslopp. Men när man tänker på trädet som habitat till hundratals insekter, att skuggan under dess gren håller en damm sval nog för trollsländor och att det är ett favoritmatställe för en av Sveriges sista vitryggiga hackspett… då är det fallande trädets betydelse för ekosystemet kanske lite tydligare.

Och när det fallande trädet är en av hundratals som huggs ned i en skog, för att tillhöra det nästan 90 miljoner kubikmeter skog som avverkas varje år i Sverige, börjar vi kanske förstå att ett enskilt träd inte nödvändigtvis är avgörande för den biologiska mångfaldens framtid – men att det är en del av ett system.

Vi kanske inte ska helt enkelt bara se skogen för alla träd.

Att människan har ett behov av naturresurser är inget radikalt påstående. Alla organismer på jorden, från mikroskopiska encelliga alger till blåvalen – det största djuret i evolutionens historia – behöver mat, vatten och boende. Detta uppnås inte utan att ett visst påverkan på både de biotiska (levande) och abiotiska (icke-levande) faktorerna runt om ett organism i sin habitat. Algen konkurrerar mot andra alger för tillgång till solljus, valen är predator för tusentals ton krill och andra smådjur; den utrotningshotade och vackra vitryggiga hackspetten är en mindre vackert syn för de barklevande insekterna som den äter. Jorden är en tuff plats att leva på, och det gäller ibland att spela fult.

”Vi kanske inte ska helt enkelt bara se skogen för alla träd.”

De senaste 10 000 åren har människan, Homo sapiens, blivit experter på att göra just det. Vi har bemästrat livet på jorden. Från ett hyfsat stort apdjur som lärde sig gå på två ben och hitta vassa stenar har vi utvecklats till en art med språk, verktyg, och samhälle; vi har uppfunnit industri för det boende, mat och vatten som alla organismer behöver och sedan krigar vi mot varandra över det. Vi kan splittra sönder atomen och flyga till rymden (i alla fall kan vissa av oss göra det). Människan har skapat ett eget massutdöende, där arter dör ut uppåt 1 000 gånger snabbare än under som något annat massutdöende i 4,5 miljarder år av jordens historia. Korallreven är döda, Amazonas regnskog blir till aska och plantage framför våra ögon. Vi har lärt oss att sörja dessa faktum; vi skänker pengar till bevarandet av jättepandan och köper giftfri mat på Konsum till havsörnen.

Men vi skulle ju inte bara tänka på skogen för sina träd. Ingen art befinner sig i ett vakuum. Hundratals arter försvinner dagligen utan att människan ens lärt sig att de finns. Det finns ingen för att sörja dessa små, okarismatiska djur, om för ingen annan anledning än för att det inte finns någon som vill finansiera forskning om dem.

Saken är dock den att ofta är de minsta, till utseendet tråkigaste djuren som är kritiska nyckelspelare för att hålla deras respektive ekosystem i balans. Även om det verkar som att en mygga är mycket likt en annan, förklarar evolutionsbiologin att allt på jorden utvecklats för att ockupera en nisch som är unik till deras art. Nischerna vävs samman till ett ekosystem där allt har sin plats. Så när ett träd faller i kalhygget är det inte bara synd om den vitryggiga hackspetten: det är en dödsstöt för alla skogens fula bruna djur.

De har vi inte råd att förlora.

Det vill vi inte, heller. Därför har Fältbiologerna skrivit ihop detta utbildningsmaterial. Vi vill kasta ljus på de fula bruna djuren, och påminna er om att när de försvinner blir våra liv på denna planet också mycket svårare. Vi ser inte enbart skogen för träden: vi ser den för barrskogsspinnaren, för barrskogsspinnarens roll i granens hälsa och för faktumet att barrskogsspinnaren är utrotningshotad.

Vi vet att den må vara ful, men att inget är fulare än artdöden.

Trevlig läsning – och ha en ful dag!

Regan McEnroe, ordförande