Lundin Oil spelade ett högt spel i jakten på fossila bränslen, och efter sex års verksamhet i södra Sudan började rapporter om övergrepp och krigsbrott spridas.

Nu, 23 år efter att bolaget lämnat området, är rättegången mot två av bolagets toppchefer i sin slutfas. Fältbiologen har träffat journalisten Martin Schibbye, som följt rättegången sedan den allra första dagen, för en intervju.

Luften står stilla i Stockholms tingsrätt. Fråntrapphuset ekar rösterna från människor på väg till eller från olika domstolsförhandlingar. I tingsrättens sal 34 har det så kallade Lundinmålet pågått i snart tre års tid. Två tidigare chefer i det svenska bolaget Lundin Oil står åtalade för medhjälp till grovt folkrättsbrott i samband med företagets jakt på olja i södra Sudan, nuvarande Sydsudan. Nu närmar sig rättegången sitt slut.

Rättegången handlar om pengar, olja och krig. Sett ur ett större perspektiv blir den också en del i en berättelse om människors kamp för rättvisa och om priset människor och miljö får betala för samhällets oljeberoende.

”Hej hej, välkomna, kliv in!”

Martin Schibbye välkomnar oss med ett varmt handslag och gestikulerar åt Lia och mig att gå in i det lilla kontoret på Södermalm. Från tingsrätten på Scheelegatan har vi åkt till tidningen Blankspots redaktion för att förstå mer om Lundinmålet. Vi slår oss ner vid ett bord och Martin börjar berätta. Han berättar från 1997, då Lundin Oil börjar sin verksamhet i koncessionsområdet Block 5A, som området i dåvarande södra Sudan kallas på oljespråk.

För att förstå varför bolaget intresserade sig för området behöver vi dock backa bandet ytterligare några steg. Bolagets grundare, Adolf H. Lundin, beskrivs av Martin som en cowboy-lik figur, med mottot ”no guts, no glory”. Under Adolfs ledning var företaget aktivt i länder och områden där andra företag från väst inte vågade prospektera. Företaget trivdes i maximal risk.

Ett område som innebar maximal risk var de södra provinserna i Sudan. Här, runt våtmarken Sudd, ligger Block 5A. Den bördiga marken i Sudd är en del av Vita Nilens lopp och hem till såväl mångtusenåriga civilisationer som en storslagen biologisk mångfald. Fågeln känner inga gränser, utan migrerar varje år från häckplatser i Europa till vinterkvarter i sydöstra Afrika, via Sudd i Sydsudan.

Det var dock inte risker för miljön som i en rapport beskrevs som ”extrema”. De syftade i stället på det pågående inbördeskriget mellan en hårdför diktator och lokala rivaliserande miliser. Det avskräckte inte bolaget. I stället lockade oljan.

”Lundin Oil spelade ett högt spel i jakten på fossila bränslen, och efter sex års verksamhet i södra Sudan började rapporter om övergrepp och krigsbrott spridas.” 

Enligt åklagaren ska bolaget ha krävt att militären kontrollerat områdena runt Lundins verksamhet, med en radie på 50 kilometer. Inom detta område ska regimen ha stridit på ett sätt som bryter mot folkrätten, med attacker mot civila människor, byar och jordbruksmark.

De 34 målsägandena, som indirekt representerar tusentals offers upplevelser, berättar för rätten om urskiljningslösa bombningar och byar som sätts i brand. Bolaget byggde även en allvädersväg mellan oljeriggen i byn Thar Jath och basen i staden Rubkona för att kunna bedriva verksamhet året runt.

Enligt bolaget gynnade vägen lokala samhällen med tillgång till sjukvård och marknadsplatser, men åklagarna och målsägandena menar i stället att vägbygget ledde till fördrivningar och att den färdiga vägen sedan användes av militären för vidare offensiver i området.

Att Lundinbolaget och två av dess chefer, Ian Lundin och Alexandre Schneiter, åtalas är för att åklagaren menar att bolaget ska ha underlättat för militären att begå brott så till den grad att det kan räknas som medhjälp, bland annat genom anläggandet av vägen och begäran om beskydd.

Det är från att sudanesiska armén gick in i Block 5A i maj 1999 till att bolaget lämnade området 2003 som åklagaren menar att Lundinbolaget och de två åtalade cheferna gjort sig skyldiga till brott.

I snart tre år har de tre sidorna, åklagare, målsägande och de åtalades advokater, berättat sina versioner av historien för tingsrätten. Åklagare visar bland annat satellitbilder, gamla nyhetsartiklar och människorättsorganisationers rapporter för att styrka att övergreppen ägt rum och att Lundinbolaget ska ha varit medskyldiga.

Målsägandena berättar om byar som slås sönder av regimens attacker och om hur oljan drivit på konflikten. Försvaret visar upp motbevis och går i svaromål. Så har rättegången pågått i snart tre år. Under rättegångens sista dag säger en av advokaterna att åtalet ”brister rakt igenom och ända in i åtalets minsta beståndsdel”.

Vad domstolen kommer ge för dom är ännu osäkert. Det här är första gången någonsin ett mål av den här karaktären prövas.

På redaktionen berättar Martin om milsvida våtmarker, som en gröt av klorofyll, och det är inte utan att han låter drömsk när han målar upp bilden av hur det ser ut i Sudd.

Några dagar senare möter jag John William utanför tingsrätten. Han bor och arbetar i Juba, Sydsudans huvudstad, med fredsorganisationen PAX. Han berättar om hur vackert Sudd är och att en fågelintresserad person som jag själv skulle älska området. Men i våtmarkens skönhet finns det också sår. Han säger att Sudd drabbats av tre katastrofer, där åtalet bara tar upp den första.

Först var kriget som oljan förde med sig. Sedan kom föroreningarna när bristande underhåll och slarv gjorde att olja läckte ut och förgiftade mark och vatten. Därefter kom klimatförändringarnas effekter. Sudds naturliga säsongsvisa översvämningar överskuggas nu av permanenta sådana till följd av förändrade vädermönster. Martin har hört samma sak; människorna som bor i området idag säger att det är översvämningarna och föroreningarna som är det stora problemet.

”Under kriget, då kunde man fly, men man måste ju dricka vatten för att överleva”

– Martin Shibbye, journalist

”Under kriget, då kunde man fly, men man måste ju dricka vatten för att överleva”, är vad Martin idag får berättat till sig i intervjuer med de som bor i området. Regionen har drabbats av oljans konsekvenser från tre håll samtidigt. Om detta nämns dock inget i sal 34. Rättegången handlar om misstänkta folkrättsbrott under ett krig. Däri ryms inte klimatpåverkan eller förorenade brunnar flera år senare.

När Lundin genom ett dotterbolag så började prospektera efter olja i Ogaden i västra Etiopien väcktes intresset att kunna göra ett reportage i realtid när händelserna fortfarande utspelade sig. Precis som i Sydsudan följdes bolagets aktivitet av vittnesmål om krigsbrott. Nu fanns chansen att rapportera om den svenska oljeutvinningens konsekvenser innan det bara blev ett kapitel i historieböckerna.

Tillsammans med fotografen Johan Persson reste Martin till Somalia för att intervjua flyktingar som rapporterade om övergrepp i oljans spår. Planen var att från Somalia korsa gränsen in till Etiopien för att kunna rapportera direkt på plats, och inte bara referera från Stockholm vad bolaget sade jämfört med vad människorna som flytt sade.

Så blev det inte. Efter att ha korsat gränsen med hjälp av soldater från ONLF-gerillan, en väpnad rörelse som strävar efter självständighet för Ogaden, överfölls gruppen av etiopiska soldater. I överfallet blir journalisterna skjutna och tillfångatagna. Det blev ingen artikel om Lundins verksamhet i Etiopien.

”Granskningen av oljan dog i öknen där vi sköts”, berättar Martin, och förklarar att vad som skulle bli ett granskande reportage om fördrivningar i oljans spår i stället kom att handla om pressfrihet och den egna överlevnaden.

Efter mer än ett år i fångenskap benådades Martin och Johan, och kunde återvända till Sverige. Men i marken fortsatte oljan att locka. Den gemensamma nämnaren i Sydsudan och i Etiopien är Lundin. För Martin blir det därför som ett slags bokslut att följa rättegången från första till sista dag.

Idag framställer sig Lundin Oil som ett helt annat bolag. Faktum är att det till namnet inte ens går att känna igen. Sedan 2022 heter företaget i stället Orrön Energy, och profilerar sig nu som ett hållbart bolag inom vindkraft. Bolaget, som efter att ha lämnat Afrika därefter letat olja bland Arktis smältande isar, sålde sina kvarvarande oljeprojekt till norska Aker BP för att därefter köpa vindkraftverk på bland annat Gotland. Företagsnumret och huvudkontorets adress är dock desamma.

Från att inte haft några som helst problem med att utvinna olja i vare sig krigshärdar eller i känslig miljö är bolaget nu ett försiktigt företag som enbart investerar i vindkraft i nordvästra Europa.

Kritiker menar emellertid att bolagets omvandling till Orrön Energy snarare än ett genuint engagemang för hållbarhet snarare handlar om greenwashing och att skydda företagets pengar. Orröns ägare, koncernen Lundin Group, driver fortsatt två oljebolag. När vi upprepat försöker få kontakt med Orrön för en intervju om bolagets perspektiv och de åtalades inställning möts vi av tystnad. Ian Lundin och Alexandre Schneiter har i tidigare uttalanden och intervjuer konsekvent nekat till anklagelserna.

Under rättegångens sista dag meddelar rättens ordförande att dom i målet preliminärt kommer att meddelas den 3 december. Domen kan i sin tur komma att överklagas till hovrätten, och målet har potential att nå hela vägen upp till Högsta domstolen. När jag frågar Martin om det i så fall blir att återvända till rättssalen skrattar han till.

”Nej, jag är färdig med Lundinmålet. Det blir för någon annan att rapportera i så fall, kanske ni gör det?”

Vi går ut i vårsolen för att ta några bilder. Från redaktionen går vi några kvarter bort till Cornelisparken där syrenen står i full blom. På andra sidan fjärden ligger Blasieholmen, på vilken Orrön Energy har sitt kontor. Vattnet i vågorna som slår mot kajen har en gång runnit genom Sudd. Ändå känns det som att de idylliska bilderna på gotländska vindkraftverk kommer från ett annat universum än vittnesmålen från Sydsudan.

Det är långt från Blasieholmen till Block 5A.

Text och foto: Alexander Ahl och Lia Blåfield