Övergödningen på västkusten består – fosforbidragen missar målet

Varje sommar sedan 1970-talet sjunker syrehalten i bottenvattnet i Kattegatt och västkustens fjordar till nära noll. Havsbotten blir syrefattig: utsvulten på syre, oförmögen att bära liv. Det sker tyst, men effekterna ackumuleras år efter år genom den långsamma försvinnandet av de arter som en gång definierade dessa vatten.

Detta är övergödning: överskott av kväve och fosfor i kustvattnen, till stor del orsakat av avrinning från jordbruksmark. Konsekvenserna för havslivet har varit allvarliga. Ålgräsängar har krympt med 58 procent sedan 1980-talet. En lokal fiskare på västkusten har sett förändringen från havet: ”Då var det mycket mer sjögräs,” säger han. ”Nu är bottnarna mestadels döda inne i vikarna.” Bottenlevande samhällen (blötdjur, kräftdjur och tagghudingar) som en gång befolkade havsbotten har till stor del slagits ut i de syrefattiga zonerna. Havskräftfångsterna i södra Kattegatt ökade först kraftigt när djuren flydde det kvävande bottenvattnet, för att sedan kollapsa helt.

Nio av tio vattenförekomster längs den svenska västkusten klassas i dag som ”problemområden” för övergödning. Kattegatt bedöms som dåligt av OSPAR, det internationella organ som övervakar nordöstra Atlanten. Ingen förbättring väntas till 2030 i den takt som näringsbelastningen i dag minskar.

Skadliga algblomningar är en av de mest synliga konsekvenserna av denna försämring. Ana Tronholm, forskare vid Göteborgs universitet som specialiserar sig på skadliga algblomningar, har följt fenomenet i flera år. ”Blomningarna börjar tidigare och varar mycket längre,” säger hon. Blomningshändelserna blir också allt vanligare. ”Med klimatförändringen kommer det bara att bli värre,” varnar Tronholm. ”Eftersom det är säsongsbetonat glömmer alla; men sedan kan man inte bada på sommaren, man kan inte äta fisken.”

Att minska näringstillförseln från jordbruket är det mest direkta verktyget som finns. Men Tronholm är tydlig med svårigheten. ”Det är lätt att säga att bönder ska använda mindre gödsel,” säger hon. ”Man måste erbjuda alternativ, och staten måste investera i själva problemet.” Fosforfällande våtmarker och skyddszoner, konstaterar hon, är lovande verktyg: ”Alla åtgärder man vidtar hjälper.” Utmaningen är att säkerställa att dessa åtgärder utförs på rätt platser.

Den svenska regeringen är inte ovetande om problemet. Inom ramen för EU gemensamma jordbrukspolitik (CAP) och den strategiska planen riktas hundratals miljoner kronor varje år mot övergödningsåtgärder: anläggning av våtmarker, kalkfilterdiken, skyddszoner, fånggrödor. Mellan 2020 och 2024 genomfördes över en halv miljon enskilda åtgärder på nationell nivå.

”2024 var ungefär var fjärde fosforåtgärd i Västra Götaland felplacerad.”

Men en promemoria som publicerades i juli 2025 av Vattenmyndigheterna väcker en besvärande fråga om huruvida pengarna verkligen går dit de behövs.

För kväve är bilden i Västra Götaland relativt god: mellan 86 och 89 procent av åtgärderna 2020–2024 placerades på platser med dokumenterat behov. För fosfor ser siffrorna annorlunda ut. År efter år placerades mellan 21 och 25 procent av fosforåtgärderna i regionen på platser där inget verifierat behov hade fastställts. 2024 var ungefär var fjärde fosforåtgärd i Västra Götaland felplacerad. Nationellt gick omkring 76 miljoner kronor (cirka 20 procent av allt stöd inom den strategiska planen) det året till platser utan dokumenterat behov.

En del av svaret kan ligga i hur en åtgärd godkänns över huvud taget. Enligt Länsstyrelsen Västra Götaland, som administrerar EU Strategic Plan investeringsstöd, är det de sökandes ansvar att visa att den föreslagna åtgärden kommer att minska näringsläckaget. Myndigheten söker inte proaktivt upp de mest drabbade zonerna själv. Och när en ansökan väl är inlämnad går det inte att ändra i efterhand: handläggare kan varken ändra eller föreslå en alternativ åtgärd.

Om vi tittar på några av de projekt som beviljades 2024 ser vi hur detta ser ut i praktiken. Ett stift inom Svenska kyrkan fick exempelvis 140 000 kronor beviljat för att anlägga en fosfordamm i ett område som – enligt data från Vattenmyndigheten – varken har behov av eller möjlighet till åtgärder för att minska fosfor från jordbruket, samtidigt som behovet av kväveåtgärder är stort.

”Felplacerade investeringar i dag betyder försenad återhämtning i morgon.”

Fosfor är den kritiska flaskhalsen på västkusten. Västerhavets vattendistrikt står för 41 procent av hela Sveriges nationella behov av fosforminskning.

Kvävenivåerna har visat viss respons på decennier av åtgärder; det har fosfor inte gjort. De totala fosforhalterna har faktiskt ökat i flera områden, delvis eftersom syrefattiga sediment frigör lagrad fosfor tillbaka till vattenmassan, en återkopplingsmekanism som gör det ännu viktigare att rikta åtgärderna rätt.

Och återhämtningen, när den väl kommer, blir inte snabb. Tronholm är återhållsam på denna punkt: ”Man kan se en nästan omedelbar effekt i varmt väder när man minskar näringsämnena, men det försvinner inte på grund av sedimenten. Det krävs en kontinuerlig insats under många år.” Slutsatsen är tydlig: felplacerade investeringar i dag betyder försenad återhämtning i morgon.

Hypoxi uppstår när syrehalten i vattnet sjunker för lågt för att kunna upprätthålla de flesta marina livsformer. Det är en av de allvarligaste konsekvenserna av övergödning, den process där överskott av näringsämnen (särskilt kväve och fosfor) utlöser explosiv algtillväxt. När algerna dör och bryts ner förbrukar bakterier stora mängder syre, vilket utsvälter vattnet på syre.

Normalt – över 6 mg/L O₂: Fisk, kräftdjur och ryggradslösa djur trivs.

Syrefattigt – under 2 mg/L O₂: De flesta fiskar flyr, långsamma arter kvävs.

Döda zoner – nära 0 mg/L O₂: Endast anaeroba bakterier överlever.

På Sveriges västkust har säsongsbunden syrebrist i fjordarna och Kattegatt dokumenterats sedan 1980-talet. Jordbrukets avrinning pekas ut som den främsta drivkraften.

Av: Esmeralda Mavrel