Låt kolet ligga

Allvarligt talat / Fältbiologen nr 2/2016 /

Den 13–16 maj samlades tusentals aktivister i Lausitz, Tyskland, för att protestera mot den svenska regeringens försäljning av kolgruvor. 15 fältbiologer var på plats när transporterna av kol tillfälligt stoppades. En av dem var Moa.

  • bild: Ende Gelände/350.org
    bild: Ende Gelände/350.org
    Bild 1/1
Text: 
Moa Lindholm

Fullpackad buss från Stockholm, 21 timmars resa och vi har just anlänt till Proschim, Tyskland. Klockan är två på natten och det är mörkt, vi blir visade campingplatserna och somnar nästan direkt. Jag vaknar klockan sju nästa dag, på fredagen, av att någon går omkring med en megafon och kallar till möte. Jag tar mig yrvaken upp och möts av en myriad av människor med müsliskålar och hummusmackor, aldrig förr har jag sett så många människor äta frukost samtidigt.

Redan mitt på dagen går den första aktionsgruppen iväg, många hundra personer i vita skyddsdräkter som försvinner över åkrarna och in i skogen, på väg mot gruvan. Någon timme senare nås campet av nyheten att de tagit sig in på gruvområdet och nu ockuperar såväl maskiner som järnvägsspår. I campet klättrar antalet anlända aktivister över 2000, 3000 och är påväg mot 4000 och planering och aktionsträning inför morgondagen är i full gång.

Jag tillhör en av grupperna som går ut på lördagen, när de första grupperna redan varit ute i nära ett dygn. När alla grupper nått fram blockerar vi hela kolkraftverkets försörjning av kol, och när produktionen når sin lägstapunkt är den nere på 20 % av sin normala kapacitet. Människor i vita skyddsdräkter sitter på maskiner i gruvan, på järnvägsspår på alla sidor av kraftverket och några lyckas också ta sig in på själva kraftverksområdet. I 48 timmar lyckas vi blockera verksamheten.

Överallt där vi finns på plats finns ett lugn. Människor spelar musik, leker, fikar – det är nästan som en picknick. Bara det att vi sitter där i flera dygn och att det underliggande syftet är en brännande het politisk fråga vars slutdom riskerar att åsamkaplaneten stor skada. Men som Emma Goldman sa; ”om jag inte får dansa är det inte min revolution”, och det är så sant även här.

När massblockaden avblåses fylls campetgradvis av bubbligt glada människor som nog alla är lika imponerade över vad vi åstadkommit tillsammans. Nyheten har spritt sig över världen, inte minst till Sverige där våra politiker ska bestämma vad som ska hända här framöver. Det finns massor kvar att göra för att nå ett hållbart samhälle, men nu är det tid att fira.

Fler artiklar ur detta nummer
Sidan senast uppdaterad den 10 Sep 2016

Kommentarer (0)

Kommentera artikeln

Logga in
Fältbiologerna 2016 | Kontakta webmaster
RSS: Allt nytt | Kalendarium
Se mer av Fältbiologerna: