En levande landsbygd?

Varför blir frågor om landsbygd och skogspolitik aldrig särskilt stora? Den biologiska mångfalden dräneras i såväl Skånes lapptäcke av åkrar som virkesplantagen som täcker halva Sverige. Innan Maciej Zarembas stora artikelserie i DN hördes det knappt ett knyst i riksmedia om att hela Sveriges skogslandskap blivit raka alléer. Vi har idag extremt mycket lättillgänglig information om vår miljöpåverkan, men ändå händer inget av betydelse. Det handlar om politik, makt och pengar, och inte minst om avbefolkningen av landsbygden. Tomt ekar påbudet ”Hela Sverige ska leva!” För de flesta människorna bor idag i städer, inte mitt uppe i förändringen av landskapet.  

EU och stora bolag har under många år anfört stora restriktioner mot handeln med fröer. De äldre grödorna slås ut till förmån för hårt förädlade sorter. Men det finns många som kämpar för att bevara äldre kulturgrödor som bidrar till den genetiska mångfalden.

I ungefär 5000 år har människan använt plogen som hjälp för att luckra jorden, vända ner skörderester och gödsel, ta bort ogräs och förbereda jorden för sådd. Men att vända på jorden är en av de största energikostnaderna i det svenska lantbruket. En kostnad i både pengar och koldioxidutsläpp.

Det borras och grävs runtom i Sverige. Då priset på mineraler ökat under de senaste åren har flera internationella gruvbolag fått upp ögonen för den svenska berggrunden. Men få tycks vilja förstå att påverkan på landskapet är betydligt större än ett litet hål i marken. Och vad händer när malmen sinat och företaget drar vidare till nästa mineralfyndighet?

Plötsligt blixtrar det till. Gråhägerns näbb viner genom luften och fångar en fisk i vattnet. Bredvid hägern på isen står ett 70-tal artfränder. Ett stenkast bort från sjön kliver några rådjur fram till fågelmatningen, den allra artrikaste i Stockholm. Den lilla rödhaken, mycket sällsynt vintertid, hoppar försiktigt fram ur skuggorna över snön.

Just nu är allting runt mig vinter. Från mina fem lager vinterkläder till sysslorna jag utför och maten jag äter. Det känns som att jag är en del av vintern jag med. Som att jag på något vis får den att hända genom att gå omkring här och göra min del. Att ta hand om de installade korna och fåren, ploga snö och köra upp slädlass med ved till huset med häst, hacka loss isen från hönsens vattenskål och sova mellan iskalla lakan när jag inte hunnit med att elda i kaminen på rummet.